Böcker - books -kirjat

"Ingen annan kölbåt torde ha gjort samma bravad i Nilens nyckfullt uppslammande fåra", skriver en recensent år 1956, då originalutgåvan av Solbåten utkom.
Boken titel är en benämning som arkitekten och vännen Alvar Aalto under sin tid som medpassagerare gav båten, med hänvisning till den gammalegyptiska gudakulten. På det sättet blir resan en färd både i rummet och i tiden. Göran Schildt förenar sin journalistiska blick för människor och miljöer med sitt konsthistoriska kunnande och sin outsinliga nyfikenhet; från Daphnes däck och dess hemtrevliga kajuta beger han sig på upptäcktsfärd till fattiga byar, städer, sevärdheter och kultplatser. Han får anledning att reflektera över Egyptens urgamla konst och över pyramiderna, han möter bönder lika väl som rika jordägare. Och framför allt: han hittar nya ledtrådar i sitt ständiga sökande efter den västerländska människans själ.
Solbåten utgör en utmärkt reseguide även för vår tids turister, som inte liksom Göran Schildt alltid kan ge sig tid att sakta glida fram längs floden under kloka samtal och stillsam meditation.

Toivematka (1995) kertoo Daphne-veneen purjehduksesta pohjolasta Välimereelle, Odysseuksen vanavedessä (1996) retkistä Antiikin tarujen saaristossa, hehkuvan auringon alla.
Kolmannella purjehduksellaaan Schildt vie lukijansa tarumaiselle Niilille. Matkalle Alexandriasta Wadi Haifaan kertyy mittaaa 3620 kilometriä ja reitin varrelle jää yli 400 vuotta Egyptin suuremmoista historiaa.
Aurinkolaiva sisältää Göran Schildtin uuden esipuheen

I Odysseus kölvatten är en reseberättelse som utstrålar ungdomlig oskuld, frihetslängtan och en outsinlig kunskapstörst. Boken utkom för första gången år 1951, och den blev en stor internationell succé. I förordet som infördes i nyutgåvan 1999 skriver Göran Schildt: "För en yngling, som kände betydligt större frändskap med Dante och Giotto än med Aleksis Kivis sju bröder blev möjligheten att med egen båt slå följe med Odysseus det mest lockande av livsprojekt." Efter att förgäves ha sökt inspirerande skildringar av det grekiska samhällets närhistoria, hittar han ett både sakligt och litterärt väl underbyggt vittnesbörd av den franske 1700-talsbotanisten, humanisten och läkaren Pitton de Tournefort, vars rön ger en spännande relief åt hans egna upptäckter.
Göran Schildt öser generöst ur sitt vetande som han bär med sig som ett lätt bagage. För dagens jäktade charterresenär blir I Odysseus kölvatten en guide till en delvis förlorad värld, samtidigt som den påminner om att det finns ett annat, långsammare färdsätt.

Himlen molnfri, havet svartblått... Badade med stor försiktighet p.g.a. hajfaran ... Träffade kuriös trädgårdsmästare som krigat i Narvik... Besvärlig rullning. Ganska skraja och oroliga ...
Göran Schildt och hans hustru Mona seglade i fyra månader med ketchen Daphne på västra Medelhavet 1949. Rutten gick från Lavagna i Italien via Korsika, Sardinien, Mallorca och Ibiza till Spanien och Frankrike och tillbaka till Italien. Det väckte stor uppmärksamhet att båtägaren själv seglade sin båt utan hjälp av professionella sjömän och seglarna fick lätt kontakt med andra seglare och med lokalbefolkningen.
I loggboken skriver Göran Schildt med skarpa penndrag om länder och städer under farden och om intressanra möten i hamnarna. Anteckningarna om tekniska detaljer kring seglatsen ger inblick i nöjesseglandets villkor på den tiden. Boken är illustrerad med Göran Schildts egna fotografier från resan.

Mitt liv var som en upptäcktsfärd med segelfartyg längs en okänd kust, där inbjudande vikar och klippiga öar omväxlade. Jag inriktade mig på att nå och passera det ena kapet efter det andra for att komma till nya vikar och lockande öar. Denna vana fortsatte ända tills jag passerade min sjuttionde födelsedags oväntat höga kap. Bortom det blev kusten plötsligt ödslig och dold under tätnande dimmor. Jag insåg att jag utan förvarning nått det som kallas memoaråldern, de år då framtiden inte längre lockar, och man hellre vänder blicken bakåt for att fråga: vad gick färden ut på, vilka var de krafter som gav ditt liv just denna inriktning."
I den här memoarboken är det en vän och mentor som ägnas särskild uppmärksamhet, nämligen Alvar Aalto. Detta följer naturligt av bokens tema: sökandet efter den förlorade fadern. Här blir vi delaktiga av en fängslande diskussion om skapandets hårda villkor. Det handlar om identitet, eller snarare om jagets flyktiga och undflyende natur, vilket Schildt konkretiserar med sina analyser av Cezannes måleri lika väl som av Alvar Aaltos kameleontliknande personlighet. Behovet av en Gudsbild, en annan fadersgestalt, tas upp konkret -i samband med interiörer från det grekiska Leros -men också filosofiskt, samtidskritiskt.
Man skall dock inte tro att Schildt nu blivit gravallvarlig. Humorn och självironin blommar, inte minst i kapitlet "Den allvarsamma leken", där det visar sig att det inte alltid var så lätt att spela stor älskare. Kamratäktenskapet med Mona Morales, som ingicks strax efter kriget -hon plockade upp den krigsskadade unga mannen på sjukhuset -ledde slutligen till flyttningen till Sverige och arbetet på Svenska Dagbladet. Boken mynnar ut i en skildring av en harmonisk ålderdom med den trogna hustrun Christine som ledsagare.
"Tvivlets gåva" är fylld av inspirerande insikter, stilen har en avväpnande öppenhet och fräschör.

Människan har aldrig nöjt sig med att vara enbart människa. Genom historien har hon iklätt sig gudaskepnad och försökt tilltvinga sig övernaturliga krafter. Göran Schildt granskar i denna uppfinningsrika essäsamling hur relationen människa-gud utvecklats och förändrats sedan antiken fram till våra dagar. Hans tes är att individualismen och den fria viljan är ett resultat av vår strävan efter gudalika egenskaper. Och efter 4000 år av diskussioner är människan i dag sin egen gud - en skrämmande belägenhet, skriver författaren.
I boken ingår även ett brev till filosofen Georg Henrik von Wright.

Nuori Göra Schildt hakeutui vapaaehtoisena rintamalle ja haavoittui talvisodan toiseksi viimeisenä päivänä 12.3.1940. Haavoittuminen vaikutti ratkaisevasti nuoren miehen tulevaisuuteen, sillä kiveksiä vioittanut luoti ajoi hänet odottamattomasti lukuisiin naissuhteisiin.Nuoruuden päiväkirjassaan Göran Schildt kertoo avoimesti ja vaikuttavasti intiimeistä vaiheistaan, avioliitostaan ruotsalaisen Mona Moralesin kanssa, luovan työn ongelmista ja ankarista sotavuosista, jotka saivat hänet valmistelemaan pakoa Loviisasta länteen omalla purjeveneellä.
Vasta kun pariskunta vuonna 1945 asettui Tukholmaan, saivat haavoittumisesta johtuneet vaivat selityksen ja Schildtin menestysksellinen kirjailijanura alkoi.

Jo lapsuus- ja nuoruusvuosien Jyväskylässä Alvar Aalto pohti ihmisen asuinympäristöön liittyviä asioita, rakennuksen ja maiseman vuorovaikutusta.
Aalto teki heti arkkitehdiksi valmistuttuaan ratkaisevan merkityksellisen matkan Italiaan. Matkan vaikutukset näkyvät kaikessa hänen myöhemmässä ajattelussaan ja toiminnassaan. Sodan aikana Alvar Aalto sai luvan matkustaa Amerikkaan ja hän viehättyi sekä amerikkalaisesta yhteikunnasta että maan arkkitehtuurista. Hän onnistui herättämään myös paljon myönteistä huomiota sotaa käyvää Suomea kohtaan.
Kirja sisältää myös Alvar Aallon kirjoittamia muistokirjoitoksia kuuluisista kolleegoistaan, kuten Henry van der Veldestä, Frank Lloid Wrightistä, Eliel Saariseta ja Armas Lindgrenistä.

I FEBRUARI 1940 UNDER PÅGÅENDE VINTERKRIG går den 21-årige Göran Schildt, gripen av plötslig patriotism, in i armen som frivillig. Efter en månad i fält blir han krigsinvalid, träffad i underlivet av en explosiv kula. När han bärs in i det improviserade krigssjukhuset i Kuusankoski far han höra att Finland slutit en kapitulationsartad fred med Sovjetunionen.
I denna sällsynt underhållande och öppenhjärtiga dagbok från slutet av 1930- och början av 1940-talen ger Göran Schildt läsaren en rättfram inblick i det civila livet under de dramatiska krigsåren, tidvis ett ”besinningslöst uppgående i alkohol, festande och patetisk vilja att nå mänsklig kontakt, ett du att trycka till sitt jag medan bomberna faller”.

Göran Schildt reste som 17-åring till Frankrike för att lära sig franska efter att tidigare samma år avklarat studentexamen. Detta var hans första utlandsresa på egen hand och den kom att på många sätt forma hans fortsatta liv. Under vistelsen som varade från hösten 1934 fram till sommaren 1935 skrev han flitigt brev hem till Finland. Av dessa brev publiceras nu i sin helhet de brev Schildt skrev hem till sin familj eftersom de tillsammans bildar en fin helhet av hans upplevelser och intryck. För att förstärka detta har boken illustrerats med Shildts egna fotografier.

Göran Schildt och Georg Henrik von Wright lärde
känna varandra under studietiden. Deras
studentkamratskap utvecklades snabbt till en
vänskap som kom att räcka livet ut. Eftersom
livet snart förde dem åtskils, kom de under långa
perioder att hålla kontakt huvudsakligen per
brev. Göran redogör ofta i svallande ordalag för
vad han upplevt och tänkt, medan Georg Henrik är
sparsammare och konkretare i sina svar.

Breven ges nu offentlighet på åtgärd av Christine
och Göran Schildts stiftelse och med Georg Henrik
von Wrights familjs godkännande. Med kommentarer av fil. dr. Erik Kruskopf.

2003
Göran Schildt lärde känna Alvar Aalto redan under sina studieår, då han anslöt sig till filmklubben Projektio, vars ordförande Aalto då var.
När Christine och Göran Schildts stiftelse aktualiserade aktiviteter inom ramen för det blivande Alvar Aalto- och Medelhavsmuseet i Ekenäs var det naturligt att i någon form dokumentera Alvar Aaltos engagemang i den lilla kuststaden. I all synnerhet som detta engagemang förefaller att vara rätt ytligt känt och kanske inte heller rättvist värdesatt i staden. Denna i sitt slag första dokumentation sker nu genom en utställning i samarbete med Alvar Aalto Stiftelsen med stöd av Svenska kulturfonden och Ekenäs Sparbank. Dokumentationen vill kort sagt lyfta fram en mästares spår i en finlandssvensk småstad.

2004
ROBERTO SAMBONET föddes den 20 oktober 1924 i Vercelli , Italien. Han började tidigt måla, slöt sig till kretsen av yngre avantgardistkontnärer i sin hemstad Milano och mottog avgörande impulser av bland annat Van Gogh, Modigliani, Marino Marini. Efter separatutställningar i Milano, Venedig och Stockholm flyttade han 1948 till Sao Paulo i Brasilien, där hans hustrus familj var bosatt. Han blev en av de aktiva krafterna i Sao Paulos nystartade och dynamiska konstinstitut Museu de arte, där han verkade som lärare i måleri och organiserade internationella utställningar vid sidan av sin verksamhet som staffli- och monumentmålare.
Roberto är konstnären som dagligen arbetar minst tio timmar i sin ateljé eller ute vid motivet, han har lärt sig alla yrkesknep inte bara ifråga om freskomålning, olja, gouache, akvarell, färgkrita, tusch, etsning, litografi, färgtryck, utan också inom rent konsthantverkliga och konstindustriella områden.