Hur och varför uppstod "Christine och Göran Schildts stiftelse"?

Under min mera än 25 år långa vänskapliga samvaro med Alvar Aalto gav han mig 1969 i uppdrag att juridiskt igångsätta en Alvar Aalto stiftelse. Skälet var uppenbart att han kände till de stiftelser som verkade i hans kollegers Frank Lloyd Wrights och Le Corbusiers namn. Han ville dock inte att vi skulle be hans klienter eller vänner att satsa pengarna för ändamålet, varför jag föreslog att tidningarna vid hans stora födelsedagar, t.ex. 75-årsjubileet 1973, skulle meddela att han istället för blomsterhyllningar gärna mottog en liten inbetalning till den nya stiftelsen. Uppmaningen fick livligt gensvar, men ända till Alvars död 1976 förblev kapitalet så litet att vi årligen vid styrelsemötena hemma hos Alvar och Elissa på sin höjd kunde uppmuntra någon arkitekturstudent med ett stipendium på 19,000 mark. Först på 1980-talet började Aaltostiftelsen på allvar växa för att idag härska inte bara över Alvars hela arkiv, upphovsmannarätter och olika hem, utan också över Jyväskyläs Aaltomuseum och Alvar Aalto Akademien.

På 1980-talet fick jag också glädjen att tillsammans med dåvarande kanslern för Helsingfors universitet, Nils Oker-Blom, få starta stiftelsen Finlands Institut i Athen, som inom kort blev ägare till ett eget hus nära Akropolis med adressen Zitruo 16.

Mina positiva erfarenheter av stiftelser ledde till att jag startade en helt egen, när jag upptäckte att jag hade ekonomiska möjligheter att göra det. Orsaken till detta var en ren tillfällighet. De böcker om mina färder med segelbåten Daphne som jag skrivit blev helt oväntat översatta till åtta språk och spridda som bestsellers över hela Europa och USA. Eftersom jag åtnjöt en fullt tillfredsställande månadslön som kulturskribent vid Svenska Dagbladet behövde jag inte alls den störtflod av royaltypengar som sköljde över mitt huvud- Istället placerade jag dem i blindo på fondbörsen i Stockholm som en hemlig reserv för en oviss framtid.

När jag 1984 tilldelades den finska statens konstnärspension insåg jag att jag inte längre behövde det i Sverige orört liggande reservkapitalet, som på ett helt otroligt sätt hade mångdubblats. Min synliga förmögenhet bestod av en strandtomt mitt inne i Ekenäs, på vilken vi uppfört ett hus, Villa Skeppet, till vilket Alvar Aalto skänkt mig ritningarna. Han hade också planlagt inredningen med idel Aaltomöbler och Christine och jag hade samlat inte bara tavlor och skulpturer av Aalto, utan också antika skulpturer och skärvor, plus målningar, glasföremål och fotografier, alla med anknytning till kulturarvet i medelhavsländerna. Huset vittnade på detta sätt lika mycket om mitt förhållande till Aalto som till mina relationer med grekisk civilisation. Det var helt enkelt ett färdigt Aalto- och Medelhavsmuseum, som bara väntade på officiell status. Kunde jag under dessa omständigheter motstå tanken att skänka bort alltsammans till en fond, som fick det sakliga namnet "Christine och Göran Schildts stiftelse"?

Denna fond fick sina stadgar fastställda av justitieministeriet den 26 september 1987. Dess officiella målsättning är att stödja de två kulturmanifestationer som gett mitt liv dess centrala innehåll. Det ena ändamålet är att främja det kulturella utbytet mellan Finland och Grekland, det andra att på alla sätt sprida kunskap om Alvar Aaltos skapelser och sociala strävanden

Min dragning till Medelhavet väcktes redan 1934, då jag som sjuttonårig pojke hamnade på den av turismen ännu helt oberörda ön Mallorca under en utflykt från den franska familj på Pyrenéernas östsida där jag lärde mig franska. Tillsammans med en jämnårig fransk pojke gav jag mig iväg från Palma för att till fots vandra runt Mallorca längs öns stränder. Vi lyckades avverka kanske 100 kilometer i finaste solskensväder, sov under nättema på de varma sandplagerna, såg hur vågorna dånande bröts mot klippstranden och fick följa fiskare ut på havet.

För mig som hängiven småbåtseglare blev detta möte med det solglittrande Medelhavet en så överväldigande upplevelse att den hjälpte mig att uthärda Finlands vinterkrig. "Kommer jag levande genom detta lovar jag mig själv att komma ned till Medelhavet med min egen segelbåt" var min enträgna tanke både under frontlivets fasor och åren då jag dödligt sårad låg på krigssjukhusen.

Upplevelsen på Mallorca av Medelhavets fysiska miljö, av vågorna, klippstränderna, solen och vinden kompletterades 1937 under en tre månaders resa som jag gjorde tillsammans med min jämnåriga vän Georg Henrik von Wright till Italien. Det var en resa som jag närmare beskrivit i den första delen, "Lånade Vingar" av mina memoarer. Den förde oss till 1930-talets Mussolini- Italien, men också till barockens, renässansens och medeltidens Italien samt framför allt till antikens grekiskt rotade kultur med Pestums doriska tempel som höjdpunkt. Medelhavsmiljön var nu för mig inte bara en fysisk utan också en mångfacetterad kulturell värld.

Det blev därför självklart, när jag 1948 lyckats segla min båt Daphne ned till "havens hav", att seglandet "I Odysseus kölvatten" blev min viktigaste ambition. 1965 bosatte vi oss för gott på ön Leros i Egeiska havet, som också blev Daphnes hemhamn. Men det tog mig över tjugo års konkret inlevelse i Greklands samhällsliv och studier av grekernas förflutna historia för att frigöra mig från den romantiska inställning som Goethe, Buckhardt, Emil Zilliacus och några andra grekbeundrare förmedlat till mig. Denna frigörelse förminskade dock inte min häpnad och mitt intresse för de gamla grekerna som skapade den västerländska civilisationen inom vars gränser flertalet européer ännu lever. Min långsamt förvärvade klarsyntheten gjorde bara att jag blev pessimistisk både ifråga om Greklands och om hela människosläktets framtid på litet längre sikt. Jag tror ändå att en sådan kritisk inställning inte bör beklagas om den är berättigad. Det är bättre att se svårigheterna och försöka bemästra dem än att blint fortsätta i fel riktning.

Den bild av Grekland som vår stiftelse försöker ge Finland innehåller alltså delvis kritiska drag. Den bild av Finland som vi förmedlar till Grekland innehåller däremot huvudsakligen positiva drag som vi tror kan berika den grekiska kulturen. Vi har haft många humanistiska akademiker och författare som bidragit till utforskningen av antikens litteratur och arkitektur. Våra demokratiska institutioner och vår generositet mot språkliga minoriteter kan vara förebildliga för grekerna medan vårt Atheninstitut i hög grad berikar kulturlivet i Greklands huvudstad.

Ett viktigt steg i den schildtska stiftelsens verksamhet togs år 2002, då arkivarbetet i Villa Skutan kompletterades med en ny utställnings- och föreläsningssal samt med studieutrymmen för forskare som här kan författa avhandlingar och analysera det rika källmaterial vi förfogar över. Avsikten att göra vårt hem Villa Skeppet till ett Aalto- och Medelhavsmuseum står fast men dess förverkligande kan ske först när stiftelsens två grundare flyttat till en annan och evig värld.

Göran Schildt

Villa Schildt är ett område med tre fastigheter: Villa Skeppet, Villa Skutan och Villa Fregatten. Stiftelsen har sitt kansli och sin verksamhet i Villa Skutan. Många besökare frågar om de kan få bekanta sig med Villa Skeppet, som Alvar Aalto ritade åt sin vän Göran Schildt. Eftersom villan är Christine Schildts hem, är huset tills vidare inte öppet för allmänheten.